Älska det du gör!

Rubriken "Älska det du gör" var utgångspunkten för mitt blogginlägg. Men referensen till den rubriken kommer ni inte att förstå förrän vid slutet av detta blogginlägg.... Så häng på....

Allt började för några månader sen, närmare sagt i februarimånad då jag var på ett evenemang som hette Ung Dialog, ett arrangemang av Linköping Kommun, där ungdomar fick träffa politiker, men där politkernas enda roll var att lyssna. Jag var där som politiker (sitter i omsorgsnämnden). Jag fick med mig mycket kloka saker men det jag vill komma till var att den dagen avslutades med en inspirationsföreläsning av en viss ung herre som hette David Törner. Vid den tiden visste jag inte att våra vägar skulle korsas månader senare.

När aprilmånad kommer får jag ett meddelande av en nära vän som säger att han känner någon som jag borde träffa. Jag är alltid öppen för att träffa nya människor så jag tackar självfallet ja till denna träff. Den första maj blev dagen för vår träff. Det visar sig att personen jag ska träffa är David Törner!

Det blev en trevlig och intressant träff. Samma dag visade David mig, min vän och min sambo sin nyinvigne Vasa Valley kvarter, som han grundat med fyra andra vänner. Vasa Valley är alltså en slags mini-mini version av Silicon Valley, där de lockar till sig kreativa entreprenörer som behöver ett kontor/en lokal.

 

Fr. v. Viktor Grindestam, David Törner, Tuncay Deniz, Alexander Grindestam

Några dagar senare i maj ser jag ett intressant blogginlägg som en klasskamrat delat. Den handlade om prestationsångest, och var väldigt intressant och jag kände igen mig mycket i artikeln och lärde mig massor. Jag började även läsa andra artiklar som bloggaren Hampus skrivit och fann att bloggen tog upp  många användbara tips om hur man lyckas i livet. Jag upptäckte sen att bloggen hette Framgångsbloggen - passande!

I alla fall så fortsatte tiden att löpa på och i juni kommer vi till den dag som ledde till detta blogginlägg. Den 3 juni får jag en inbjudan av David Törner till en föreläsning på Vasa Valley. Utan att veta vad det är för föreläsning så tackar jag ja. Det kändes bara som nåt som jag inte kunde missa. Jag fick med min kusin på det också.

Väl där, på Vasa Valley, möter jag vid ingången mannen bakom Framgångsbloggen, Hampus, tillsammans med sin vapendragare, Martin som driver Alfabloggen. Det visade sig att det var de som skulle hålla föreläsningen. Vilket sammanträffande att jag skulle möta personen bakom det blogginlägg som inspirerade och hjäpte mig att kanalisera min prestationsångest till en positiv drivkraft.

Fr. v.  Hampus Bergqvist, Martin Anderson

Ämnet de tog upp var: Hur blir man framgångsrik? De lanserade samtidigt sin bok Fuck Svenssonliv (som ej var färdig och som endast hade ett kapitel än så länge). Och det är här min rubrik kommer in. De talade om tre avgörande principer för formulan framgång+lycka. Dessa tre principer var:

• Du måste göra det du älskar
• Du måste göra det jävligt bra
• Du måste ha extrem uthållighet

Kort och gott men jävligt effektivt (om man ska använda deras språk...!)

När jag reflekterar på det jag hört under föreläsningen får jag en enorm drivkraft att fortsätta grotta ner mig i migrationsfrågor som är mitt största intresseområde just nu, vilket det också har varit sedan en längre tid (så inte bara för att min masteruppsats behandlar det ämnet). Men det jag tyckte var intressant var hur alla dessa unika och enstaka händelser som hänt nu under våren flätades samman till denna föreläsning, vilket utmynnade i att jag blev jättepeppad på att göra det jag verkligen brinner för: mänskliga rättigheter kopplat till migrationsfrågor. En annan sak var att jag också insåg att jag hade börjat på denna bana lite smått innan. Dagen innan föreläsningen skrev jag ett kort blogginlägg om det som intresserade mig mest: migration.

Det känns som om jag är på rätt väg att lyckas. Nu är det uthålligheten som gäller.

Tack för den bekräftelsen David, Hampus, Martin, Vinwar, Samuel och alla ni som lett mig till denna "uppenbarelse"!

Rätten att lämna men ingen skyldighet att ta emot

Några tankar om migration nu på söndagseftermiddagen:

Foto: Doug Murray

Den fria rörligheten är ett tecken på frihet och demokrati. Vi får ut så mycket av att kunna förflytta oss. Det kan handla om en resa från Linköping till Stockholm, eller en utvandring till USA. Det är ett hälsotecken att ett land tilllåter sin befolkning att lämna och återkomma till sitt territorium.

I västvärlden talar vi ofta om hur auktoritära länder låser in sina medborgare. Ett skräckexempel är Nordkorea. Människor kommer varken ut eller in.

Samtidigt pratar vi om möjligheten att kunna söka sin lycka vart man vill. Vi marknadsför de demokratiska länderna som den destination med bäst möjlighet till ett bättre liv. Vi kan ta EU som ett exempel. EU utses ofta som en exceptionell demokratisk region vars syfte är att förse sina medborgare med fred och frihet. Vi vill gärna att andra länder liknar EU.

Ändå försvårar vi för människor att komma till EU. Dessa människor som vi lyckats övertala att lämna sitt land för att söka ett bättre liv någon annanstans. Till ett demokratiskt land. Till ett demokratiskt samhälle. Till EU. Det är dem vi hindrar att komma in. Vi ställer krav för inträde och sätter upp strikta gränser.
Det är komiskt. När de väl lyckats lämna sina länder, när de fått möjligheten att lämna sitt land, då stänger vi dörrarna.

Rätten att lämna ett land, matchas inte upp med skyldigheten att ta emot. Flyktingar är dock ett undantag. Där är länder skyldiga att ta emot.

Frågan är komplex. Men vi kan ändå konstantera att det inte går ihop när de länder som kämpat för att andra länder ger sina medborgare rätten att kunna röra sig fritt, nu också beklagar sig över den ökade invadringen...

Det franska presidentvalet är redan avgjort

Det här var den artikel jag skrev för några timmar sedan på Newsmill men som ännu inte blivit godkänt:

Om några timmar avgörs det franska presidentvalet. Det är en stor dag som väntar de flesta fransmän idag. Jag har själv bott i Frankrike i flera år och följer den franska politiken nästan dagligen. Har man bott i Frankrike under ett par år är det inte svårt att få sig en uppfattning av vad medborgarna tycker om politiken och diverse politiker. Kampen mellan François Hollande från Le Parti Socialiste (PS), det franska socialistpartiet och nuvarande President Nicolas Sarkozy, kandidat för l'Union pour un mouvement populaire (UMP), det högerkonservativa partiet, är egentligen redan avgjord. Jag vet att jag låter självsäker men det finns flera delar som tyder på detta.

För det första, har Nicolas Sarkozy haft väldigt dåliga opinionssiffror under sin mandatperiod. Till viss del har det att göra med den finansiella krisen men också på grund av de omständigheter som hade att göra med bl.a. Bettancourt-affären och Frankrikes band med diktaturregimerna i Nordafrika. I Bettancourt-affären har det framkommit att Nicolas Sarkozys valkampanj från 2007 fått finansiering av l’Oreal-arvtagerskan och en av världens rikaste kvinnor, Lillian Bettancourt. Det handlar om 150 000 euros! Arvtagerskan ska dessutom ha fått förmånliga skattereduktioner runt denna period. Allt detta framgår i de olika rättegångar som pågåtts i ärendet. När det handlar om relationerna med bl.a. ex-diktaturledarna Ben Ali och Hosni Mubarak, har det framgått att ett antal franska ministrar fått resor erbjudna av dessa regimer. Frankrikes förra utrikesminister Michèle Alliot-Marie fick avgå efter att nyheten kom ut i media. Dessa två exemplar är bara en bråkdel av det som har pågått under Sarkozys mandatperiod.

Jag har läst runt lite bland de artiklar som finns på Newsmill angående valet och det som förvånar mig mest är den artikel skriven av Helena Rivière (samma person som skrev artiklarna ”Arbetslösa borde vara tacksamma för hjälpen” och ” Inga barn går hungriga i Sverige”). Hennes rubrik är ”Sarkozy är den överlägset bästa presidentkandidaten”. Det hon börjar med är att rada upp de kvalitéer Sarkozy har enligt henne och säger att de rykten om att han vore en ”Monsieur BlingBling” är falska. Hon försvarar honom till och med genom att säga att han ändå försökte rädda sitt äktenskap när han åkte iväg på en lyxyacht direkt efter sin valseger. Men sen när har Sarkozy brytt sig om äktenskapets heliga förbund? 1996 gifte han sig med Cécilia Ciganer-Albeniz, kvinnan som han tidigare hade vigt när han var borgmästare av Neuilly. Då skulle hon gifta sig med Jacques Martin, Sarkozys goda vän! Dessutom fortsätter hon att ta hans försvar genom att rada upp de löften har inför kommande mandatperiod. Det vore väl också lämpligt att visa på det Sarkozy har uträttat under sin tid ? Det är absoult svårare men mycket relevant. Vem som helst kan berätta om alla de visioner som Sarkozy har inför sin nästa mandatperiod. Men vad har han egentligen uträttat förutom att stigmatisera ivnvandringsfrågorna? Eurokrisen löstes till stor del tack vare Angela Merkel måste jag ändå påstå.

Nu till min andra poäng som menar att Hollande vinner för att många som kommer att rösta idag kommer att rösta emot Sarkozy, och inte för Hollande. Vinner Hollande beror det till stor del för att folk var missnöjda med Sarkozy. Hollande är egentligen inte det bästa alternativet. Men det är ändå det mest rimligaste att rösta på med tanke på den situation Frankrike befinner sig på. Simon Palme skriver klokt när han säger att Francois Bayrou, kandidat för Mouvement Democrate (MoDem), det franska centerpartiet, är den mest lämpliga politikern eftersom han är ”den enda som med kraft framhållt att skulderna måste hållas nere.” Dessutom, har François Bayrou ”en sund inställning till såväl ekonomi som individens frihet.” När jag menar att det är det mest rimliga alternativet så menar jag att även om franksa folket hade velat se Bayrou vinna, så hade det i alla fall inte varit möjligt. Centern i Frankrike har inte samma väljarbas som i Sverige. Där är väljarna inte centerväljare i den mening att de stödjer sitt parti traditionsenligt vid de flesta val. Centern i Frankrike har historiskt antingen fått sina röster från vänsteranhängare som inte är nöda med vänstern men som inte vill rösta på högern och tvärtom för högeranhängare. Centern har alltså inga ”trogna” väljare. Till sist, kan inte Sarkozy räkna med att kamma hem många röster från extremhögern Le Fron National (FN). Där har ledaren Marine Le Pen redan gått ut med att hon röstar blankt. För mig är det en signal till hennes anhängare att göra detsamma.

Min slutsats är kort och gott att François Hollande vinner det franksa presidentvalet. Det är inte min favoritkandidat, men är valet mellan honom och Sarkozy, föredrar jag Hollande som Frankrikes nästa president

1984

Det var inte meningen att 1984 skulle användas som en handbok...

Nekade medborgarskap retroaktivt?

Diskriminering är något oerhört upprörande eftersom det bryter mot de mänskliga rättigheterna. Att bli illa behandlad p.g.a antingen ens kön, religion eller bakgrund är något som inte hör hemma på denna planet. Vi är alla olika redan från födsel men har fortfarande samma mänskliga behov. Våra skillnader ska ses som egenskaper som förgyller våra möten med varandra inte tvärtom.

Temat för denna artikel är alltså diskriminering. Fallet jag tar upp utspelar sig i Dominikanska Republiken (DR).

Först lite fakta: Dominikansk medborgarskap tilldelas till alla de som föds på Dominikansk mark. Reglerna om medborgarskap grundar sig på territorialprincipen (i Sverige har vi härstammningsprincipen). Man kan även få medborgarskap om åtminstone en av föräldrarna har ett dominikanskt medborgarskap eller om man vistats i landet i minst 5 år.

Det som har hänt eller händer sedan en lång tid tillbaka är att haitier diskrimineras dagligen och systematiskt i DR. Även om de utgör en stor minoritet i landet får de inte ta del av de möjligheter en "hundraprocentig" dominikan kan ta del av. Exemplevis, är möjligheten att gå på universitet begränsad till bara de med ett giltigt medborgarskap. Det sorgliga är att många av dessa haitier i verkligheten har rätt till ett giltigt dominikanskt medborgarskap men har blivit nekade till ett med förklaringen att deras föräldrar vistas i landet illegallt eller att de inte finns i deras register! Tusentals haitier kämpar idag för att få ett giltigt medborgarskap i landet. Många har levt där sen de föddes eller är t.o.m andra eller tredje generationen födda i Dominikanska republiken.

Livet för en haitier i DR är inte lätt. De tvingas bo i slummen och är oftast inte läs- eller skrivkunniga. Många är utsatta för förebyggdsbara sjukdomar och är oftast undernärda. De särskilt utsatta är barnen. Det finns knappt jobb för deras föräldrar och snart är det dags för de att börja jobba. Man skulle kunna tro att det enda hoppet om en ljus framtid är utbildning. Men även där är det stopp idag eftersom regeringen kräver ett dominikanskt medborgarskap för universitetsstudier.

Redan 2005, fick DR ett varningens finger av den Internationella domstolen för diskrimineringen av sin befolkning men det ledde bara till hårdare och strängare lagar. Det har gått så långt att man börjat neka någon medborgarskap om hon/han har ett namn som klingar haitiskt. Det har även talats om att man har nekat haitier medborgarskap retroaktivt! För mig är det hela oacceptabelt. Det handlar inte heller bara om "fattiga" haitier. Det handlar även om haitier i alla samhällsklasser. Det är lärare, advokater, läkare och ingenjörer som riskerar att bli statslösa. Har man inget ID när immigrationspolisen kontrollerar kan man tvingas bli utvisad ur landet.

Om du vill läsa mer. Minority Rights Group International (MRG) har uppmärksammat detta länge och har skrivit en omfattande rapport i ämnet (Migration in the Caribbean)

Artikeln är "inspirerad" av följande dokumentär från Al Jazeera: Stranded: The stateleless Haitians

Sarkozy är inget undantag

Man skulle lätt kunna tro att de forna kolonialmakterna släppt taget om sina ex-kolonier och att kolonialism tillhörde något man läste om i historieböckerna. Dessvärre, skulle man inte se till sanningen om man inte trodde att det fortfarande pågår men under subtilare former.

Exempelvis, ser man fortfarande hur Frankrike i hög grad följer de gamla intressena idag. Barbro Hedvall, tidigare politisk kommentator på Dagens Nyheter, skriver i en kort och välskriven artikel att "de gamla banden till före detta kolonier" är "allt mindre synliga men likväl hållfasta".

För att läsa hela artikeln, klicka här.

Årets hittills största utrikespolitiska händelse

För snart en vecka sedan kom jag hem från Almedalsveckan på Visby. Jag âkte dit som representant för Utrikespolitiska föreningen Linköping. Förutom allt nätverkande och alla intressanta seminarier jag varit på är det särskilt en debatt jag vill belysa.

Utrikespolitiska förbundet (UFS) hade tillsammans med Utrikespolitiska institutet anordnat en debatt med de våra ungdsomsförbund (cuf, muf, ssu, luf, kdu, sdu, ung vänster och grön ungdom). Debatten handlade mestadels om framtidens utrikespolitik eller rättare sagt Sveriges utrikespolitik. Aftonbladets Anders Lindberg gav debatten hela 4+. Han noterade också att det fanns en hel del skillnader mellan de olika ungdomsförbunden.

Innan debatten började inledde UFS tidigare ordförande Fridan Vernsdotter med att konstatera att årets hittills största utrikespolitiska händelse var och är fortfarande Den arabiska våren. Detta baserades på UFS egen undersökning som genomfördes vid UFS tält, där man frågade ett hundratal förbipasserade om vad de ansåg har varit årets största utrikespolitiska händelse. Den är alltså inte vetenskapligt baserad men hyffsat pålitlig måste jag säga.

Intressant fakta är att vi hade bland den stora skara massan som kommit, Inga-Britt Ahlenius i publiken!

För att se hela debatten, klicka här.