Almedalen - here I come!

Det finns mycket som är unikt med Sverige. Idag ska jag till ett en-vecka-lång-event som säkerligen bara finns i Sverige. Jag är på väg till Visby, till Almedalsveckan. 

Under Almedalsveckan samlas politiker (allt från fritidspolitiker till ministrar), journalister (från public service till enskilda bloggare) , lobbyister (alla möjliga företag och organisationer) och även privata samhällsintresserade för att ta del av seminarier, mingel och partiledartal. 

Alla försöker synas och göra sig hörda. Alla har de kommit för att nätverka och påverka. Hur mycket man än lyckas eller misslyckas så är hela konceptet otroligt spännande. 

På denna lilla gotlandsö trängs viktiga beslutsfattare med representanter från små ideella föreningar. Vid luncher är det inte ovanligt att man hamnar på samma restaurang som en minister. På ett mingel kanske du dricker ur samma rosébox som en utav dina favoritförfattare. 

För mig kommer det att vara fjärde gången jag är med. Jag kommer att finnas på plats i Visby från och med ikväll. Där kommer jag att representera Centerstudenter. Vi håller i ett kubbmingel och ett seminarium om frihet. Kanske ses vi där?

Varje gång jag möter en Sverigedemokrat...

Varje gång jag möter en Sverigedemokrat, bekräftas och förstärks min uppfattning av dem, att vi står ifrån varandra på ALLA plan. Deras åsikter, människosyn, och agerande i olika sammanhang visar tydligt var de står. Deras utgångspunkt går ut på att utse en grupp människor som överlägsen en annan, istället för att inse att vi alla i grund och botten är lika mycket värda, med samma rättigheter och skyldigheter.

Att många av deras främlingsfientliga åsikter normaliserats bland befolkningen är skrämmande, ännu värre att de normaliserats bland många politiker (på båda sidorna). Att vi befinner oss i ett svårt läge, eller att vi lever i en ekonomisk kris ska inte innebära att vi gaddar ihop oss och skapar en "Vi-mot-dem-känsla". Populistiska politiker gör det lätt för sig och pratar om strängare gränser, om behovet av att skydda folket från invandrare, om faran i att tappa sin nationella identitet, etc. Istället för att agera som ledare förvandlas de till fegisar som omvandlar sin rädsla till hat - hat mot någon som inte gjort de själva något illa. Tvärtom är det oftast människor som kommer i nöden, från livshot, i hopp om frihet.

Politiker som skapar denna polarisering eller stigmatisering, saknar förmågan att tänka visionärt och modet att ta tag i de riktiga frågorna, det är total frånvaro av idéer och tankar. Därför agerar de populistiskt. De gör det så lätt för sig, tar den enkla men förvrängda sanningen framför den komplicerade men verkliga bilden. Det finns så många andra frågor att ta tag i: Hur får vi in den grupp som står längst från arbetsmarknaden, alltså dagens ungdomar och invandrare? Hur skapar vi ett starkare utbildningssystem som förbereder individen för samhället? Hur ska vi agera för att sänka det höga och stigande antalet ungdomar med psykisk ohälsa? Hur ska samhället planera för att bäst kunna ta hand om den åldrande befolkningen? Hur hjälper vi krigs- eller konfliktdrabbade länder för att deras befolkning ska få det skydd de har rätt till?

Listan är lång... och Sverigedemokraternas politik är långt ifrån den värld jag vill leva i!

Rätten att lämna men ingen skyldighet att ta emot

Några tankar om migration nu på söndagseftermiddagen:

Foto: Doug Murray

Den fria rörligheten är ett tecken på frihet och demokrati. Vi får ut så mycket av att kunna förflytta oss. Det kan handla om en resa från Linköping till Stockholm, eller en utvandring till USA. Det är ett hälsotecken att ett land tilllåter sin befolkning att lämna och återkomma till sitt territorium.

I västvärlden talar vi ofta om hur auktoritära länder låser in sina medborgare. Ett skräckexempel är Nordkorea. Människor kommer varken ut eller in.

Samtidigt pratar vi om möjligheten att kunna söka sin lycka vart man vill. Vi marknadsför de demokratiska länderna som den destination med bäst möjlighet till ett bättre liv. Vi kan ta EU som ett exempel. EU utses ofta som en exceptionell demokratisk region vars syfte är att förse sina medborgare med fred och frihet. Vi vill gärna att andra länder liknar EU.

Ändå försvårar vi för människor att komma till EU. Dessa människor som vi lyckats övertala att lämna sitt land för att söka ett bättre liv någon annanstans. Till ett demokratiskt land. Till ett demokratiskt samhälle. Till EU. Det är dem vi hindrar att komma in. Vi ställer krav för inträde och sätter upp strikta gränser.
Det är komiskt. När de väl lyckats lämna sina länder, när de fått möjligheten att lämna sitt land, då stänger vi dörrarna.

Rätten att lämna ett land, matchas inte upp med skyldigheten att ta emot. Flyktingar är dock ett undantag. Där är länder skyldiga att ta emot.

Frågan är komplex. Men vi kan ändå konstantera att det inte går ihop när de länder som kämpat för att andra länder ger sina medborgare rätten att kunna röra sig fritt, nu också beklagar sig över den ökade invadringen...

Frihet: Detta och mycket mer är Centerpartiet för mig!

Jag läste idag en insändare av Abir Alsahlani. Jag blev paff!!!! Det var som om hon hade gått in i mitt huvud och fått ut alla dem ord som jag letat efter för att beskriva min känsla för Centerpartiet! Läs hennes artikel och inspireras!

Länk: Abir Alsahlani: Frihetskampen gör oss i Centern unika - Debatt - Expressen.se