Om att vara svensk

 

(Foto: Sweden.se)

Idag är det Midsommarafton. Även om jag inte firar denna dag på samma sätt som jag gjorde på lågstadiet, med små grodorna-dans runt midsommarstången, så känner jag mig ändå lite extra svensk en dag som denna. Det är en högtid som vi alla svenskar känner till, vare sig vi firar den slaviskt eller inte. Vi associerar den till sommar, blomsterkransar i håret, snappsvisor, midsommarstänger, sill och potais, folkdräkter, jordgubbar... och ja, fylla.

Är vi utomlands och ska berätta om svenska traditioner, finns nog Midsommarafton och Kalle Anka på Julafton högt upp på listan och är oftast något vi stoltserar med.

Född och uppvuxen i Sverige, kan jag inte annat än att kalla mig svensk. Men som svensk har även jag en bakgrund och en historia med mig i vardagen. Min identitet är så mycket mer än att vara svensk. Jag har föräldrar som är födda och uppvuxna i Kina och Vietnam. Jag har spår tillbaka till både Kambodja och Frankrike. Jag är mörkhårig och har bruna ögon. Jag är svensk.

Reser jag utomlands uppfattas jag annorlunda. I Frankrike har de en stor andel sydostasiater, vilket har med den franska kolonialtiden att göra. Franska Indokina hade områden mostsvarande dagens Vietnam, Laos och Kambodja. I Frankrike uppfattas jag som asiat. När jag studerade i USA ett år upptäckte jag en annan kategorisering. I USA tillhörde jag automatiskt "the Asian-American community". Det fanns inte på kartan att jag skulle kunna vara en fransyska eller amerikan. Därför är det så tryggt att jag bara kan vara svensk i Sverige. En svensk med rötter i Asien.

Vill passa på att dela med mig av en video som illustrerar hur det kan gå till när någon vill veta var jag kommer ifrån: What kind of Asian are you?

Trevlig midsommar!

Varje gång jag möter en Sverigedemokrat...

Varje gång jag möter en Sverigedemokrat, bekräftas och förstärks min uppfattning av dem, att vi står ifrån varandra på ALLA plan. Deras åsikter, människosyn, och agerande i olika sammanhang visar tydligt var de står. Deras utgångspunkt går ut på att utse en grupp människor som överlägsen en annan, istället för att inse att vi alla i grund och botten är lika mycket värda, med samma rättigheter och skyldigheter.

Att många av deras främlingsfientliga åsikter normaliserats bland befolkningen är skrämmande, ännu värre att de normaliserats bland många politiker (på båda sidorna). Att vi befinner oss i ett svårt läge, eller att vi lever i en ekonomisk kris ska inte innebära att vi gaddar ihop oss och skapar en "Vi-mot-dem-känsla". Populistiska politiker gör det lätt för sig och pratar om strängare gränser, om behovet av att skydda folket från invandrare, om faran i att tappa sin nationella identitet, etc. Istället för att agera som ledare förvandlas de till fegisar som omvandlar sin rädsla till hat - hat mot någon som inte gjort de själva något illa. Tvärtom är det oftast människor som kommer i nöden, från livshot, i hopp om frihet.

Politiker som skapar denna polarisering eller stigmatisering, saknar förmågan att tänka visionärt och modet att ta tag i de riktiga frågorna, det är total frånvaro av idéer och tankar. Därför agerar de populistiskt. De gör det så lätt för sig, tar den enkla men förvrängda sanningen framför den komplicerade men verkliga bilden. Det finns så många andra frågor att ta tag i: Hur får vi in den grupp som står längst från arbetsmarknaden, alltså dagens ungdomar och invandrare? Hur skapar vi ett starkare utbildningssystem som förbereder individen för samhället? Hur ska vi agera för att sänka det höga och stigande antalet ungdomar med psykisk ohälsa? Hur ska samhället planera för att bäst kunna ta hand om den åldrande befolkningen? Hur hjälper vi krigs- eller konfliktdrabbade länder för att deras befolkning ska få det skydd de har rätt till?

Listan är lång... och Sverigedemokraternas politik är långt ifrån den värld jag vill leva i!